Tankar om Folkpartiet, SD och värdighet

Har sett på TV4-dokumentären "Dom kallas rasister" ikväll, och fick huvudet fullt av allehanda funderingar. Det finns all anledning att reflektera över SD och deras roll - för någonstans så är det ju ändå så att de har en roll. Oavsett om vi vill eller inte.

De senaste valrörelserna har oron över SD huserat hos alla etablerade partier. Vårt sätt att hantera det i socialdemokratin har varit enkel. Vi tänker inte, under några som helst omständigheter samarbeta med ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Vi delar inte deras syn på människan. Punkt.

Moderaterna har, tyvärr, inte varit lika tydlig. Det törs man visst inte. Reinfeldt har gjort det till en konstform att inte svara på frågan om de kan tänka sig ett samarbete med SD. Värsta gången, som vi alla minns, var ju när han till och med anklagade journalisterna för att vara tvingade av oss att ställa frågan. Otroligt dumt och oproffessionellt. Eller desperat, om man så vill.

Och sen har vi då Folkpartiet. Krassman beskriver väldigt bra i sin blogg idag hur de reagerat på SD-oron i de senaste valrörelserna. De gör utspel som kan locka väljare från SD till Folkpartiet. Varenda gång. Och det ena utspelet är otäckare än det andra. Det som Krassman skriver idag talar för sig själv,
"Integrationsminister Nyamko Sabuni menar nämligen att rätten till föräldraledighet, slopade turordningsregler och införandet av speciella låglöneyrken för invandrare är viktiga steg att ta för en förbättrad integration"

Jisses. Helt chockerande. Eller inte, om man ser på Folkpartiets historik, dvs historik efter Westerberg. Det var när han slutade som Folkpartiet genomgick en genomgripande förändring i färdriktning. Vore verkligen intressant att höra hans åsikter om Sabunis nya bok och de åsikter som kommer fram där. Läs också Evin Cetin om detta i Aftonbladet.

Jag gillade dokumentären. Se den.
Den visar så tydligt att anledningen till att SD lyckas få anhängare är rädslan för det okända. Störst antipati mot invandrare har man i de områden där de inte bor invandrare. Man är rädd eller skeptisk för att man inte vet, men man tror att det kan finnas ett hot. Jag pratar ofta om rädsla, och att man inte ska underskatta människors rädslor. Det är sällan logiskt, ofta helt irrationellt, men har du någon gång levt med rädsla så spelar det ingen roll om det är rationellt eller ej. Och får du dessutom understöd från ett parti som ständigt lägger fram falska fakta och spär på dina rädslor för det som är okänt så kanske man fastnar där. Men omotiverad rädsla går ofta hand i hand med okunskap.

Men. Det är dags att vakna nu. Låt oss ägna den här valrörelsen åt att prata om människor och människors livskvalité. Vi är alla lika. Vi har samma drömmar, samma rädslor, alldeles oavsett vad vi har för bakgrund. Och jo, vänner, vi har råd att ta emot människor som behöver en plats att leva på. Hur skulle vi inte kunna ha det? Vad är det för egoistisk snävsynthet som gör att en del säger att alla "andra" får klara sig själva? Vad har man för nedärvd rätt att säga så?

Jag hoppas att vi kan ägna resten av valrörelsen åt att prata om hur vi vill att det här landet ska se ut i framtiden, för alla som bor här, och inte dela upp oss i ännu fler "a och b-lag". Den här regeringen har sett till att öka klyftorna tillräckligt.
Det är dags att sätta stopp nu.

Några fler röster om detta;
Peter Andersson, Irmeli Krans, Peter Högberg

Pingat på intressant.