onsdag 28 oktober 2009

Ideologisk fight aviserad!

Idag startade vår socialdemokratiska partikongress.
Äntligen!
Vi har sett fram länge mot vår jobbkongress, då de ideologiska skiljelinjerna mellan rött ochblått ska tydliggöras, lyftas upp, och debatteras.
Under de närmaste dagarna ska mängder med motioner debatteras och beslutas om, så det inte längre ska råda någon tvekan om vad vi socialdemokrater egentligen står för. För oss som är aktiva i politiken har det inte funnits några frågetecken om var vi står, men efter kongressen kommer det att bli tydligt för alla.

När Mona Sahlin inledningstalade idag möttes hon av stående ovationer både före och efter talet. Välförtjänt. Hon höll ett lysande, engagerat, starkt, tydligt, ideologiskt tal. Om någon tvekat om att vi skulle ta en ideologisk fight med högern, så kan jag avslöja att den redan är igång.
Hela talet kan du läsa här. Gör det!

Men om du inte har tid just nu, så kommer ett par valda citat här nedan..

"Ingen människa är en ö. Människan blir människa först i mötet med andra människor. Det har uttryckts på många sätt. Men vi lever aldrig våra liv oberoende av andra. Mycket av det som är viktigt för vårt eget liv måste vi forma tillsammans med andra.
Ingen kan bygga sitt eget sjukhus bara för sig. Ingen kan bygga sina helt privata vägar genom skogar och städer. Eller ett helt utbildningssystem för de egna barnens kunskapsresa. Mycket få har resurser att på egen hand finansiera sin ekonomiska trygghet när man blir äldre eller blir sjuk. Men tillsammans kan vi göra just det. Och det finns bara en rimlig utgångspunkt för ett sådant gemensamt, demokratiskt, bygge. På det ordet vilar hela min socialdemokratiska själ och hela mitt socialdemokratiska hjärta. Solidaritet!"

"Vi socialdemokrater tror inte på det nya sorteringssamhället som växer fram i moderaternas Sverige. Vi tror inte på klassamhället – vi hatar det! Klassamhället är vår främsta fiende. Vi vill att Sverige ska vara ett anständigt samhälle. Ett samhälle som utgår från att människor är olika – men jämlika. Ett samhälle som utgår från att vi är starkare tillsammans."

"Låt oss markera det tydligt på vår Jobbkongress: Sverige ska ta den väg som leder framåt. Vi ska uppåt i förädlingskedjan. Framåt i utvecklingskraft. Till bättre jobb och bättre betalda jobb. Till jobb som kräver mer utbildning. Där finns framtidens jobb! Därför ska Sverige konkurrera med kunskap och kompetens – inte med låga löner.
Då behövs också starka fackföreningar och trygghet på arbetsmarknaden.Det är trygga människor, och trygga företag, som vågar.
Framtidens vinnare är de mest kunniga och kreativa, det mest flexibla och förändringsbenägna landet. Jag vet att det kan vara Sverige. Och jag vet att Wanja, Stefan, Ylva, Ella och hela fackföreningsrörelsen håller med om den analysen. Jag tror till och med att det blir svårt att hitta någon i det privata näringslivet som ser annorlunda på det.
Därför ska vi vårda och utveckla vår facklig-politiska samverkan. Därför ska vi stå upp för samverkan mellan parterna på svensk arbetsmarknad! Därför ska vi slåss för kollektivavtalen. För det är detta – och inget annat – som är den svenska modellen!"

"Vi viker aldrig från vård efter behov! Nej till försäkringspatienter i skattefinansierad välfärd. Nej till den borgerliga fria etableringsrätt som är till för att ge valfrihet för producenten.Nej till vårdval Stockholm som ökar skillnaderna i vård mellan stads- och kommundelar.
Vi vill skärpa kvalitetskraven i alla skattefinansierade verksamheter – och de måste vara tydliga. Så att man som utförare vet vad som krävs. Så att man som medborgare vet vad man får. Och så att skattepengar till välfärd också går till välfärd.
Vi vill flytta fokus i välfärden tillbaka från producent till patient. Det är medborgarnas tillgång till välfärd av hög kvalitet på jämlika villkor som vi ska garantera. Det är vår uppgift."

Och, till sist:

"Det är därför jag säger: klarar vi inte jobben så klarar vi inte svensk ekonomi. Och då klarar vi inte välfärden heller. Tre utgångspunkter som jag vill att vi skriver i illröd eldskrift: Jobben först. Skatt efter bärkraft. Välfärd efter behov."

Dessa citat är bara en liten, liten del av ett lysande tal som återigen stärker min övertygelse om att vi är det partiet som bär på den bästa idén för ett samhälle där alla får plats, och alla räknas. Läs hela talet, eller se det här. Ännu ett lysande tal hölls av Norges statsminister Jens Stoltenberg, som också besökte kongressen. Kan tyvärr inte hitta hela hans tal på nätet, men ett sammandrag finns här.

I morgon kommer vi att debattera ekonomisk politik, arbetsmarknadspolitik, regionalpolitik, och mycket mer. SVT 24 sänder mycket från kongressen, och det går också att följa mycket från webben. Dessutom är det många som bloggar från kongressen.
Själv ska jag göra vad jag kan för att skriva något inlägg varje dag, från mitt perspektiv.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Pingat på intressant.

onsdag 21 oktober 2009

Heta vargar

Nu har vi precis avslutat dagens riksdagsdebatt om den framtida rovdjursförvaltningen.

Debatten gick som väntat hett till när det gällde vargfrågan, och vargfrågan var det som helt dominerade dagens debatt. För oss socialdemokrater är det också den frågan där vi skiljer oss mest från regeringen i hela rovdjurspolitiken.

Regeringens förslag på vargpolitiken går i korthet ut på att frysa vargstammen till 210 individer till 2014, och under den tiden tillföra 20 nya individer till den svenska stammen för att förbättra stammens genetik. Den nuvarande stammen på cirka 230 djur bygger ju på tre individer från början. De vill dels att vargar själva ska invandra och dels vill de inplantera varg på andra länder. En utvärdering av detta ska var klart i juli 2012, vilket är erhört snålt med tid.

Vår vargpolitik sträcker sig över en 20-årsperiod. Vi vill behålla nuvarande etappmål på 200 vargar till dess. Vi sätter inget tak eftersom vi har en så långsiktig plan. Om man i någon av de regionala förvaltningsområdena bestämmer sig för att man vill ha mer varg än den miniminivå som finns så ska inte lagen hindra dem från det. Vill man inte ha fler, så är det ok. Ska man ha en regional förvaltning så ska man, då ska ingen på högre ort bestämma vilket maxantal djur man ska ha av någon art.
Vi vill också förbättra genetiken, men vi vill att det framförallt ska ske genom naturlig invandring av varg. Vi kan underlätta att de kommer sig ner till de befintliga vargreviren. Forskningen säger att om det tillförs en varg per år de närmaste 20 åren, så får vi en genetiskt stark stam. Dessutom behöver vi tid för att lära oss hur vi ska minska konflikterna mellan tamdjursägare, befolkning och varg, och den frågan lär man inte lösa med en kort tidsplan.

Borgarna valde att framförallt använda debatten till att kritisera att oppositionspartierna inte har en gemensam linje i rovdjurspolitiken, istället för att diskutera det lagförslag som faktiskt ligger på bordet för beslut idag. Det är trist att vi inte kan ägna oss åt sakfrågan. Vi från oppositionen är medvetna om att vi inte är överens i den här frågan, och vi är medvetna om att det blir en utmaning framöver. Men vi är också övertygade om att det går att lösa.

De borgerliga ledamöterna tyckte att det "vore smakfullt" om vi hade kunnat visa ett gemensamt rovdjursprogram idag, ett år före valet. Jag vill bara stillsamt påminna om att de borgerliga partierna stod långt från varandra i rovdjursfrågan innan valet 2006, och att det tagit dem tre hela år i regeringsställning att komma fram med ett lagförslag. Man ska inte kasta sten i glashus.

Vad gäller inplantering av varg, så finns det ingen som kan redogöra för varifrån det förslaget kommer. Det kunde inte borgarna heller. Inte heller visste de om det fanns något exempel på var man har gjort det med lyckat resultat i världen. Den enda vetenskap som det hänvisades kring idag när det gällde inplantering, så är det från en delstat i USA. Där blev resultatet efter inplanteringen att förtroendet för rovdjurspolitiken föll med 50%. Där har den sedan stannat kvar. Jag frågade alliansen om de anser att vi har så stort förtroende för vår svenska rovdjurspolitik att vi har råd att förlora hälften av den.

Där svarade ingen.

Media på detta:

SR
Aftonbladet
Renägare berättar

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Pingat på intressant.

fredag 16 oktober 2009

oseriös moderat debatt

Kan inte låta bli att delge er en debattartikel jag hade inne för ett par dagar sedan som svar på en lokal moderats insändare. Överlag tycker jag att vi låter borgarna komma undan för enkelt i lokalmedia, osäkert varför. Ofta känner jag själv att deras argument är så otroligt bleka, och att det därför inte känns värdefullt att svara. Men då blir ju reultatet att de får stå helt oemotsagda, vilket inte alls är bra. Han som skrev denna insändare är en av de mer aktiva skribenterna i våra lokaltidningar i Västerbotten. Han har bland annat skrivit om att bara LO avslutade sitt facklig-politiska samarbete med (S) så skulle de kunna sänka medlemsavgifterna, och medlemmarna skulle komma tillbaka till fackförbunden. Han tror alltså att de stackars kronor det handlar om skulle uppväga den moderatledda regeringens höjningar av avgifterna - som ju handlar om flera hundra kronor..

Nåväl, nu var det inte det den här bloggen skulle handla om, utan det är den här insändaren , med minst lika osakliga, osmakliga argument, som jag svarat på med följande text;

Jag kan förstå att Edward Riedl ”sätter morgonjuicen i vrångstrupen” (debattsidan den 8/10) när han läser VFs ledarisda. Det borde han göra. Där, om inte annorstädes, får man reda på vilken politik som förs av den sittande regeringen, och hur orättvist den slår i samhället. De som redan har får ständigt mer, och de som inte har, de får ständigt mindre. Självklart ska en regering som står för en sådan politik klara av att både utstå granskning och belysning av den förda politiken. Märkligt vore det annars. Självklart är också att borgerliga företrädare vill debattera det som skrivs, men då förvånas jag verkligen av det mindre seriösa sättet Riedl här har valt att göra det.

När Riedl attackerar Mona Sahlin som ”den stora busen”, med anspelning på den gamla kontokortsaffären, når han dock ett lågvattenmärke i den politiska debatten. I samma veva säger han att det ”fanns personer bland de nya ministrarna som gjort tvivelaktigheter i sitt tidigare liv. Men dessa har avgått”. Snacka om motsägelsefullt. Visst fanns det borgerliga ministrar som fick avgå ganska omgående, men många sitter fortfarande kvar trots tvivelaktigt beteende. Eller tror Riedl att vi har glömt det? Att ha svart arbetskraft boende i källaren hemma (Borg), eller inte betalat TV-avgifter (Billström), eller ”råkat handla kläder med regeringskortet” (Adelsten-Liljeroth) är visst lite i jämförelse med en Toblerone på fel kort för en halv evighet sedan. Nog tycker jag att det är lågvattenmärken att dra upp den här typen av argument, men när Riedl nu gör det så ska han inte få stå oemotsagd.

Och visst siade Nuder, till skillnad från Borg, tidigt om en annalkande finanskris. Om detta kan man säga vad man vill. Mer konkret blir det dock i debatten mellan Borg och Östros så sent som i april 2008, när Östros varnade för den ekonomiska utvecklingen. Borgs numer bevingade svar var, citat ”Lyssnar man på Östros är det lätt att få intrycket att Sverige står inför en allvarlig nedgång, kanske en depression, med massarbetslöshet, hög inflation, chockhöjda räntor och förödda statsfinanser”.
Men nu lyssnade inte Borg på Östros. För Borg ansåg sig veta bäst, och körde på med en politik för högkonjunktur, trots att vi var på rak väg in i det motsatta.

Till sist i sin artikel beklagar sig Riedl för att de får utstå ständig kritik över den förda jobbpolitiken. Dessutom försöker han påstå att det är ett faktum att utanförskapet nu är lägre än under det socialdemokratiska styret. Det är att fara med ren osanning. Riksdagens utredningstjänst har nyligen tagit fram siffror på utanförskapet, baserat på exakt samma beräkningssätt som Moderaterna använde innan valet 2006. Enligt de siffrorna har utanförskapet ökat med 70 000 personer sedan valet 2006. Då det var det stora löftet från Moderaterna i valrörelsen att bryta utanförskapet, så är det väl inte märkligt att ni nu får kritik för ert misslyckande? I sammanhanget kan man också konstatera att den information som tidigare var ganska omfattande på Moderaternas hemsida om utanförskapet, helt enkelt är raderat efter 2008. Det är visst inget man vill lyfta längre.

Edward Riedl efterlyser saklighet och nyans på VFs ledarsida. Jag efterlyser detsamma från Riedl själv.

Helén Pettersson
Riksdagsledamot (S)
Umeå
Pingat på intressant.

torsdag 15 oktober 2009

Stolt.

Sitter på kontoret och tänker på gårdagens partiledardebatt. Jag satt i kammaren och följde hela debatten, och gjorde det verkligen med intresse denna gång. Det börjar dra ihop sig mot valrörelse, och man riktigt känner hur stämningen tätnar och hur debatter här i riksdagen blir mer och mer taggade. I går var inget undantag. Därför var det intressant att följa hela debatten, för nu börjar det visa sig hur man hanterar pressen av annalkande val. Något som alla hanterar olika.

Igår var Reinfeldt pressad. Ordentligt. Det syntes genom hela debatten, på kroppspråk och hållning där han satt i kammaren, och även i talarstolen. Arrogant har jag kallat honom för förut, och det visade han goda prov på igår med. Men när han uppmanade oppositionen att söka in på psykologilinjen så passerade han gränsen för det normalt arroganta, och gick för långt. I duellerna med Mona Sahlin framstod han som blek. Intressant att se, speciellt eftersom det är ett helt år kvar till valet.

Överlag så kändes det som att högern ägnade hela partiledardebatten åt att hugga på oppositionen. Inte presenterades där något som helst konkret om hur de skulle vilja driva Sverige efter nästa mandatperiod. Det levererades däremot från oppositionen på en rad områden. Plus en skarp kritik mot de klyftor som ökar i samhället genom en borgerlig politik.

Sahlin var untoucheable. Hon hade tydliga svar på varje fråga, och gav skarpa attacker tillbaka. Igår var det solklart i riksdagens kammare vilka som tänker återerövra regeringsmakten om ett år.
Det var en skön känsla att vara där.

Ett axplock av bloggar om detta;
Högbergs tankar
Peter Andersson - med rätt att tycka
Veronica Palm
In your face

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Pingat på intressant.

söndag 11 oktober 2009

Lyxliv som ledamot?

Har nu sett på kvällens Kalla Fakta som granskade närvaron bland riksdagsledamöterna under voteringarna. En av de intervjuade var jag själv, som inte hade någon frånvaro alls under våren, och sedan låg det största fokuset på min kollega Tomas Bodström och hans frånvaro, något som han själv kommenterar här.

Det jag reagerar på i inslaget är inte minst det som jag bloggade om redan igår. Programmet får livet som ledamot att framstå som ett glidarliv. Man är tre dagar i veckan i Stockholm i veckan, och man har "lov" jämt och ständigt. Dessutom tjänar man bra och har fria resor till och från jobbet. I programmet drog man dessa uppgifter med snittar och vinglas i bakgrunden för att förstärka "glidarlivskänslan".
Den "lediga tiden" skrev jag en del om igår. Det finns ingen ledig tid på samma sätt som det gjorde när jag hade ett "vanligt" jobb. Man ska alltid vara tillgänglig, och dyker det upp något aktuellt så är det bara att avbryta vad man nu höll på med för att agera i de frågorna. Det finns fri tid, men inte om det händer något. De dagar man är i Stockholm handlar det mycket om formalia, den övriga tiden handlar om det politiska arbetet. Det är då man reser och träffar människor, inhämtar information, gör studiebesök, engagerar sig i det lokala politiska arbetet, och reser runt i sina valdistrikt - som för en del av oss är väldigt stora. Mardrömmen skulle väl vara om vi hade 349 riksdagsledamöter som satt i riksdagens kammare varenda dag i veckan och aldrig var ute och mötte människor?

Att vara riksdagsledamot är ett fantastiskt uppdrag. Man lär sig nya saker varje dag, och ställs inför nya utmaningar varje dag. Det är utvecklande, lärorikt, inspirerande och roligt! Men det är ingen dans på rosor, det tar kraft och kräver inte minst tålamod från familj och vänner. Det är inte på något sätt synd om oss, vi har själva valt att satsa på det här livet. Men när vi samtidigt inte sällan blir etiketterade som någon slags elit, som lever ett liv i flärd fjärran från verkligheten, då reagerar jag med ryggmärgen.

Att riksdagsledamöter har fria resor till parlamentet kan väl inte vara någon stor källa till folklig vrede? Om så inte vore fallet, så skulle vi inte ha ledamöter från hela landet. Och hade vi inte ledamöter från hela landet så tappar demokratin sin trovärdighet.

Enligt programmet är närvaron bland ledamöterna på voteringarna 82%. Det tror jag är en siffra som står sig väldigt bra i jämförelse med de allra flesta andra länder. Men den vinklingen är nog inte intressant nog.

Sen är det ju onekligen så att arbetet i riksdagen inte enbart kan räknas i deltagandet vid voteringarna. Det finns väldigt många parametrar att använda, och utslaget blir nog helt olika beronde på vilka aktiviteter man mäter. Det enkla sättet är ju att räkna antal voteringar och antal motioner, men det är knappast en värdemätning på vad man egentligen utför.

Min sista fundering denna gång är hur balansen i programmet var. Visst ska alla granskas i granskande program? Och visst kunde man tycka att ett granskande program även skulle granska ledamöter från de partier som styr landet, och inte bara oppositionen? De korta snuttar som några borgerliga ledamöter deltog kan knappast kallas för djupgranskning. Därför är det tur att Kalla Fakta har lagt upp en databas där man själv kan slå upp och kolla de ledamöter man är intresserad av.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Pingat på intressant.

lördag 10 oktober 2009

Närvaro i riksdagen

I morgon kommer Kalla Fakta att handla om riksdagsledamöternas närvaro och ickenärvaro i riksdagen vid voteringarna, det vill säga de tillfällen när vi röstar om lagstiftningen.

Jag tror att likanande program har gjorts varje mandatperiod, av någon TV-kanal eller granskande tidning. Det är bra. Självklart är det viktigt att granska hur vi riksdagsledamöter sköter vårt uppdrag, vi är folkvalda och då är det folket som avgör om vi sköter oss som förväntat.

I morgondagens avsnitt är jag en av dem som har högst närvaro i riksdagen. Det känns ju såklart bra. Men jag oroar mig däremot för de andra som kommer att lyftas fram. Man kan inte bara se på närvarostatistiken om man är en bra ledamot eller inte. Vi har alla olika roller. Till exempel är partiledarna ofta frånvarande - något som är ganska självklart. Det finns viktiga uppdrag kopplade till det som är riksdagsuppdraget som måste utföras.
I riksdagen finns ett noggrant system för kvittningar (kvittning är en ledighet från en bestämd votering). Man ska ha mycket goda skäl för att vara utkvittad, annars får man avslag på ansökan. I mina ögon är alla godkända kvittningsansökningar verkligen helt godkänd frånvaro.

I Kalla Faktas artikel på nätet ikväll står det bland annat att riksdagsledmöterna har jullov, sportlov, påsklov och tre månaders sommarlov. I en annan mening står det att vi är i tjänst 365 dagar per år. Precis. När vi har "påsklov, sportlov, jullov och sommarlov" har vi plenifri tid, vilket innebär att vi inte behöver vara i Stockholm och votera. Det är den tiden vi har för våra egna valkretsar, studiebesök, ja allt det där som ligger utanför själva formalian i Stockholm. Det inbegriper även privatliv, men jag vet att det för de kollegor jag umgås med inte handlar om mycket tid. Den mesta tiden av livet som riksdagsledamot arbetar man.
Det är förenklat och orättvist att försöka påskina att den tid vi inte är i Stockholm är "ledig tid".

I morgon sänds programmet, och än vet jag inte mer detaljer än det som TV4 har släppt på sin hemsida. Det kan säkert finnas anledning att återkomma till ämnet..

Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Pingat på intressant.