tisdag 31 mars 2009

Jobbkrisen ett faktum, moderatkvinnorna har andra recept..

Idag kom Konjukturinstitutet (KI) med sin rapport om läget inför 2010. En kort sammanfattning är att KI förutspår en arbetslöshet på 10.7 % nästa år, att vart sjätte industrijobb försvinner och att om regeringen inte agerar så minskas antalet jobb under 2009 och 2010 med 300 000. Det är fruktansvärda siffror, och bakom varje siffra döljer sig ett personligt öde för en person som förlorar jobbet och tvingas gå på en A-kasseersättning som knappt är värt namnet.

Lägg till detta att en fjärdedel av alla ungdomar i Sverige är arbetslösa, och att en av de största barnkullarna i modern tid lämnar gymnasiet nu i vår, så ser vi att det är en jobbkris av sällan skådat slag som drabbar oss. Och regeringen gör ingenting. KI föreslår en aktiv arbetsmarknadspolitik, extra resurser till kommunerna (redan i år), och investeringar i samma storleksordning som vi socialdemokrater föreslår.

När kommer den aktiva jobbpolitiken från regeringen? Vad gör de? Ser de inte ens nu, när krisen är ett faktum, att det är allvar?

Idag kom i alla fall ett utspel från Moderatkvinnorna. De lanserar en kokbok. Ni läser rätt. En kokbok, som ska vara deras rivstart på EU-valrörelsen. Vad jag förstår finns där inga recept på hur man kokar soppa på en spik, vilket torde vara vad de förväntar sig av det svenska folket, och heller inga recept för att laga en havererad jobbpolitik.
Vore intressant om någon kunde förklara för dem att vi har ett land i brist på jobbpolitik, inte på matrecept - och att de utifrån den informationen borde prioritera om vad de lägger sin kraft på som politiskt parti i regeringsställning.

måndag 30 mars 2009

Maud borde skämmas. Igen.

Är hemma i mitt distrikt, som råkar vara samma disktrikt som näringsminister Maud Olofsson bor i. Min mamma råkar bo i samma kommun som henne, till och med i en grannby. Därför får man höra mycket som ibland går andra förbi..

Till exempel att när Maud deltog i en företagarträff för kvinnliga företagare i kommunen för någon vecka sen ställer frågan "Varför finns det så mycket småföretag i en liten håla som Robertsfors?"

Så uttrycker man sig inte som näringsminister, vare sig om sin egen hemkommun eller andras. I den landsbygdsskrivelse som regeringen lagt fram, som Maud själv skrivit under, lyfter de ständigt vackra texter om att landsbygden ska utvecklas och att förutsättningarna att leva och verka där ska finnas kvar. Men märk väl - det blev en skrivelse, inte den proposition som man först talade om. I denna fråga, som i så många andra, så säger regeringen en sak, men gör en annan. Med den synen på landsbygden som Maud Olofsson visar i ett uttalande som ovan så blir man inte speciellt förvånad

lördag 28 mars 2009

Klart jobbfrågan blir valfrågan nummer ett!

Tappar hakan när jag hör att Schlingman (moderaternas partisekreterare) sagt att jobben inte blir en avgörande fråga i valet 2010. Det är ett helt enastående uttalande från en stark representant för regeringens största parti mitt i brinnande jobbkris.

I Sverige idag har vi 25 % arbetslöshet bland ungdomar. Det är skrämmande fakta. I hela EU ligger vi näst högst på ungdomarbetslöshet, det är bara Spanien som toppar oss i den ligan. Jag skäms över det. Jag skäms ännu mer över vår regerings ovilja att ta tag i det problemet, de förstärker det snarare genom att inte sätta in åtgärder.

På Arbetsförmedlingar i landet vittnar handläggarna om att ungdomar inte ens tillhör de prioriterade grupperna att jobba med, enligt de direktiv de har fått. Det är obegripligt. Att inte få komma ut i arbetslivet som ung gör att du heller inte får tillträde till vuxenlivet. Du kan inte flytta hemifrån, får inga lån - du får knappt skaffa ett telefonabonnemang om du är utan inkomst. Vilken framtidstro ger vi den generationen där idag en fjärdedel är utan jobb? Nu måste politiken agera, det är redan i elfte timmen. Skärpning regeringen!

Vi socialdemokrater har en stark politik för att minska jobbkrisen och få ut människor i arbete. Vi har sammanställt en "jobblista" som vi gärna tipsar regeringen om. Eftersom de inte har några egna idéer på området så står vi gärna till tjänst - varsågod, här är listan!

torsdag 26 mars 2009

Drevet driver på..

Jag har under den senaste veckan nära följt och funderat över drevet mot Wanja Lundby-Wedin. Tidsbristen har gjort att det mest har blivit korta inlägg på Twitter om det, men många tankar har det varit.

För det första så känns det lite absurdt att det är LOs ordförande som får stå som den skyldiga i hela bonusdebatten. Hon som ändå argumenterat mot bonusar, och tillhör ett parti som lagstiftningsmässigt förhindrade systemen - som nuvarande regering återinförde.

För det andra så är en styrelse, alldeles oavsett vilken, kollektivt ansvarig för sina beslut - och ytterst ansvarig är ordföranden. Inte en enskild ledamot.

För det tredje, när nu AMFs ordförande säger att Wanja Lundby-Wedin har rätt i att inte alla papper låg på bordet vid beslutstillfället så borde medias givna fråga vara om HAN hade sett dem innan. Och varför han isåfall inte la fram dem för styrelsen.. Men den frågan har vi fortfarande inte hört.

Den fjärde punkten är den som vi hör väldigt lite om.....hur ser egentligen styrelsesätt, kultur och strukturer ut? Om detta har Thomas Hartman bloggat utmärkt, så det finns ingen anledning för mig att upprepa det han skriver. Mycket tänkvärt.

tisdag 24 mars 2009

Slav eller herre?

Läser "Veckans analys" på Arbetarrörelsens tankesmedjas hemsida , vilket oftast är mycket läsvärda texter. Den här veckan handlar det om jobben och jobbkrisen, men med lånade ord från en annan samhällsdebattör.. Jag lägger in citaten nedan som de är lagda på AT, de talar gott för sig själva..

”Arbetslösheten innebär inte bara försakelse och lidande för de arbetslösa och deras familjer, Då arbetskraften icke används, betyder det också att naturtillgångar ligger outnyttjade, och att produktiva anläggningar icke tas i bruk. Hela samhällets förluster genom den ekonomiska krisen står därför i ett visst förhållande till de arbetslösas antal, och man mäter kanske dessa förluster bäst genom att mäta arbetslöshetens omfattning.

Kan någonting då vara rimligare än att söka utvägar för att skaffa arbete åt de arbetslösa? Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbeten, då de enskilda företagarna inskränker sin verksamhet och inte anser det lönande att anställa arbetskraft i samma utsträckning som förut?

Men mot förslaget att på detta sätt bereda arbete åt de arbetslösa sätter de borgerliga partierna sitt krav på sparsamhet i det allmännas utgifter. (-). Vi har inte råd att skaffa arbete åt så många som vi skulle önska, ty samhällets tillgångar är begränsade. Kristiden tvingar till en sparsamhet större än den vanliga, och det är detta tvång att spara, som förbjuder oss att skapa arbetstillfällen i den av socialdemokratin önskade omfattningen. (-)Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.

Det finns intet folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag. Om inkomsterna sjunker, om fattigdomen ökas, beror det uppenbart på att vi inte arbetar lika mycket som förut, att vi inte håller den produktiva verksamheten igång, och den första uppgiften måste därför bli att åter öka arbetstillfällena och utvidga produktionen.”

”I våra moderna samhällen möter vi bilden av en produktionsmekanism, som behärskar mänskorna i stället för att behärskas av dem. Under kriserna blir det mera än någonsin klart, hur även de borgerliga klasser, som är kapitalets ägare och förvaltare, står rådvilla och maktlösa inför den ekonomiska ordning, de anses ha skapat och som kallas den borgerliga eller kapitalistiska. (-) Mot denna förödmjukande underkastelse under en ekonomisk mekanism, som är mänskornas egen skapelse, ställer socialdemokraterna det krav som förnuftiga varelser aldrig kan släppa, att mänskan skall vara herre över sina produktionsverktyg och icke deras slav.”
Ernst Wigforss, Har vi råd att arbeta? (1932)

söndag 22 mars 2009

Tankar från en fjälltopp

Den här helgen har jag spenderat i Härjedalsfjällen med turer på skoter och pimpelfiske på stilla fjällsjöar. Då finns gott om tid att filosofera över livet, politiken och världen.
Ganska snart har tankarna börjar snurra kring klimatförändringarna. Självklart.

I fredags träffade jag en journalist från ÖP som hade lyssnat på en forskare som utmålade ett scenario där Härjedalen skulle ha samma klimat som Stockholm har nu redan om tio år. Olika forskare kommer med olika profetior om hur fort allt kommer att ske.
Det alla är överens om är att det kommer att ske.
Ibland undrar jag dock om alla i politiken är lika övertygade.

I valrörelsen 2006 sa Reinfeldt att miljöfrågorna inte var prioriterade för dem. Kd förde en valrörelse om att sänka bensinskatten. Bägge partierna och deras företrädare fick snabbt byta fot, åtminstone utåt sett, direkt efter valet. Det visade sig ju att klimatfrågan var en av de mer prioriterade bland befolkningen..

Idag slår sig Reinfeldt ofta för bröstet och pratar om vilket stort ansvar de tar i klimatfrågan, inte sällan försöker han dessutom sno credit från den klimatpolitik som den förra regeringen drev. Samtidigt försöker de låta påskina att de är starkt drivande i klimatpolitiken, vilket inte är sant. I den klimat- och energipropostion som nu är lagd så minskar regeringen kraven på minskning av utsläppen inom Sverige. Det är helt obegripligt. De anser att det är rimligt att satsa svenska skattemedel på att byta ut fönster till treglasfönster i Storbritannien istället för i Åsele. Och detta mitt under en brinnande svensk jobbkris.

Samtidigt vill regeringen satsa på förnyad kärnkraft. Det riskerar att lägga en blöt filt över nyinvesteringar i grön energi - och jobben finns NU i den gröna energisektorn. I kärnkraftsbranchen kan det bli några, tillfälliga, jobb om 30 - 40 år när dagens reaktorer är uttjänta.

Det jag kommer fram till i mina fjällfilosofier är enkelt. Den borgerliga regeringen tar varken klimatfrågan eller jobbkrisen på allvar. Jag undrar om de överhuvudtaget inser vad som sker i verkligheten utanför Rosenbad. De säger vad folket vill höra, men i praktisk politik tillför de intet.

Till sist, med den färska pimplade öringen puttrandes på spisen, så hoppas jag att just den forskaren jag tidigare skrev om verkligen har fel. Måtte vi få ha kvar de fantastiska snötäckta kalfjällsvidderna många, många decennier framöver.

torsdag 19 mars 2009

(S) på stark frammarsch!

I tider när den allmänna opinionen, företrädelsevis bestående av borgerliga ledarsidor, utropar kris i socialdemokratin kan jag glatt notera att verkligheten är en annan.

Idag presenterades fakta som visar att (S) i Västerbotten ökat sitt medlemsantal med 8,2 %, eller, om ni vill, 431 personer.
Jag är inte alls förvånad.

I glesbygd slår jobbkrisen till hårt och tydligt. De små kommunerna förlorar stort på minskade skatteintäkter, vilket ger direktutslag inom skola, vård och omsorg.
Volvo Umeverkens jättevarsel ger snabba utslag även i Umeå, alla känner någon som drabbats. Arbetslösheten i länet har ökat med 33% på ett år enligt Arbetsförmedlingen. Alla besked som kommer från regeringen är tydliga. Ni får klara er själva.
Den politiken duger inte, och det märks i medlemsstatistiken. Nu kör vi på, och ser till att få en ny politik efter 2010, mobiliseringen är i full gång!

onsdag 18 mars 2009

Ett annat perspektiv

För ett halvår sedan hade jag inte en tanke på att jag skulle ge mig in i bloggvärlden med en egen blogg. Det finns ju i och för sig ett otal anledningar att blogga som riksdagspolitiker. Jag tyckte nog att Facebook och Twitter var alldeles tillräckligt, men började så småningom känna att det är alldeles för snålt med utrymme där. Mina tankar om livet och politiken är inte alltid så lätta att trycka in på de 140 tecken som Twitter tillåter.

I veckan så fick jag då syn på bloggkartan. Egentligen borde jag inte vara förvånad över att bloggsverige är så koncentrerat kring storstäder och södra landsänden, men jag måste säga att norra Sverige var mer än lovligt blankt. Då bestämde jag mig. Nu får det vara dags.

Debatten i Sverige utgår alltför ofta från ett storstadsperspektiv, inte minst i politiken. Som riksdagsledamot från Västerbotten har jag ofta en annan ingång i debatten. Ett annat perspektiv. Här tänker jag dela med mig av det, i stort som smått.