Lyxliv som ledamot?

Har nu sett på kvällens Kalla Fakta som granskade närvaron bland riksdagsledamöterna under voteringarna. En av de intervjuade var jag själv, som inte hade någon frånvaro alls under våren, och sedan låg det största fokuset på min kollega Tomas Bodström och hans frånvaro, något som han själv kommenterar här.

Det jag reagerar på i inslaget är inte minst det som jag bloggade om redan igår. Programmet får livet som ledamot att framstå som ett glidarliv. Man är tre dagar i veckan i Stockholm i veckan, och man har "lov" jämt och ständigt. Dessutom tjänar man bra och har fria resor till och från jobbet. I programmet drog man dessa uppgifter med snittar och vinglas i bakgrunden för att förstärka "glidarlivskänslan".
Den "lediga tiden" skrev jag en del om igår. Det finns ingen ledig tid på samma sätt som det gjorde när jag hade ett "vanligt" jobb. Man ska alltid vara tillgänglig, och dyker det upp något aktuellt så är det bara att avbryta vad man nu höll på med för att agera i de frågorna. Det finns fri tid, men inte om det händer något. De dagar man är i Stockholm handlar det mycket om formalia, den övriga tiden handlar om det politiska arbetet. Det är då man reser och träffar människor, inhämtar information, gör studiebesök, engagerar sig i det lokala politiska arbetet, och reser runt i sina valdistrikt - som för en del av oss är väldigt stora. Mardrömmen skulle väl vara om vi hade 349 riksdagsledamöter som satt i riksdagens kammare varenda dag i veckan och aldrig var ute och mötte människor?

Att vara riksdagsledamot är ett fantastiskt uppdrag. Man lär sig nya saker varje dag, och ställs inför nya utmaningar varje dag. Det är utvecklande, lärorikt, inspirerande och roligt! Men det är ingen dans på rosor, det tar kraft och kräver inte minst tålamod från familj och vänner. Det är inte på något sätt synd om oss, vi har själva valt att satsa på det här livet. Men när vi samtidigt inte sällan blir etiketterade som någon slags elit, som lever ett liv i flärd fjärran från verkligheten, då reagerar jag med ryggmärgen.

Att riksdagsledamöter har fria resor till parlamentet kan väl inte vara någon stor källa till folklig vrede? Om så inte vore fallet, så skulle vi inte ha ledamöter från hela landet. Och hade vi inte ledamöter från hela landet så tappar demokratin sin trovärdighet.

Enligt programmet är närvaron bland ledamöterna på voteringarna 82%. Det tror jag är en siffra som står sig väldigt bra i jämförelse med de allra flesta andra länder. Men den vinklingen är nog inte intressant nog.

Sen är det ju onekligen så att arbetet i riksdagen inte enbart kan räknas i deltagandet vid voteringarna. Det finns väldigt många parametrar att använda, och utslaget blir nog helt olika beronde på vilka aktiviteter man mäter. Det enkla sättet är ju att räkna antal voteringar och antal motioner, men det är knappast en värdemätning på vad man egentligen utför.

Min sista fundering denna gång är hur balansen i programmet var. Visst ska alla granskas i granskande program? Och visst kunde man tycka att ett granskande program även skulle granska ledamöter från de partier som styr landet, och inte bara oppositionen? De korta snuttar som några borgerliga ledamöter deltog kan knappast kallas för djupgranskning. Därför är det tur att Kalla Fakta har lagt upp en databas där man själv kan slå upp och kolla de ledamöter man är intresserad av.

Läs även andra bloggares åsikter om Kalla Fakta, riksdagsledamöter, Socialdemokraterna, närvaro i riksdagen

Pingat på intressant.