Tankar från ett nattåg

Skulle tro att de flesta av oss har fått anledning att fundera lite djupare och mer filosofiskt över sakernas tillstånd den senaste tiden med anledning av vulkanutbrottet på Island. Många har råkat rätt illa ut, jag har kollegor som sitter fast i Uganda och i Kenya, för att nämna några. De skulle säkert hellre vara hemma med sina familjer, men någonstans är det också så att vi ska vara glada att den här naturkatastrofen, i alla fall hittills, inte krävt några människoliv.

Själv har jag kommit lindrigt undan, jag har suttit fast i Stockholm över helgen, vilket ju är något man kan leva med. Den här veckan blir väldigt knölig, men den kommer att gå ihop. Jag åker just nu nattåget upp mot Umeå för att delta i Viltförvaltningsdelegationens möte i morgon, något som jag prioriterar. I morgon kväll tar jag nattåget ner till Stockholm igen för att delta i riksdagsarbetet på torsdag, och på torsdagkväll åker jag nattåget upp till Umeå igen för att delta i distriktsstyrelsemötet på fredag. Allt annat än optimalt med tre nätter i rad på tåg, men det går ju.

Därför blir jag så otroligt provocerad av tidningsrubriker som "Offer för vulkanen", där man sen har intervjuer med strandsatta svenskar i olika delar av världen. Det toppar alla våra nyheter. Om man ids bläddra en bit in i tidningen kan man eventuellt hitta en notis om de tusental personer som dött i jordbävningen i Kina. Möjligen kan man fortfarande hitta en rad om den gigantiska katastrofen på Haiti, som är en humanitär katastrof av enorma mått. Jordbävningen i Chile står det ingenting om längre. Det är ju flera veckor sedan.

Vulkanutbrottet på Island har slagit mot de rika ländernas ekonomier. Mot vår export och import, och mot våra kommunikationer. Vi får anledning att fundera över inte bara existensiella frågor, utan även vardaglig sårbarhetshantering. Om utbrottet inte blir mer långdraget än så här kanske det till och med kommer något gott ur det.

Pingat på intressant.