Bekymrad och förbannad

Jo, jag är arg. Och väldigt bekymrad.
Jag är arg för att jag har partikamrater som tycker det är viktigare att positionera sig än att följa partikongressens beslut om vilken politik vi ska föra. Många som lyssnar på partiföreträdare som i dagarna pratar om en annan a-kassemodell än vi tidigare pratat om tar säkert miste och tror att det är vår nya politik. Det är det inte, och det är allvarligt att en del ser sig manade att uttala sig om sina egna (?) ideér i partiets namn.
Den typen av politiska omsvängningar är inget som en enskild person kan besluta om, oavsett om man är partiordförande eller aspirerar på att bli det.

Ett lästips till dessa personer och andra som uttalar sig tvärsäkert om både det ena och det andra på arbetsmarknaden, oavsett partifärg, är rapporten "Det måste finnas arbete". Där sätter man fokus på det som leder till jobb, inte på hur man ska straffa de som blir av med sina.

Jag är också bekymrad över annat. Mona Sahlins tal i lördags till förtroenderådet var en utlösande faktor. Jag har fått kritik för att jag har kritiserat talet. Personer som tycker det är märkligt att jag tidigare alltid försvarat Sahlin tycker att det är märkligt att jag inte gör det "bara för att hon ska sluta". Det är skitsnack. Jag har alltid försvarat Sahlin, för hon har alltid försvarat den politik som gör att jag är sosse. Talet till förtroenderådet innehöll en helt annan politik, och den försvarar jag inte. Det hade varit mer allvarligt om jag hade försvarat lördagens tal. Det hade ju betytt att jag inte har några som helst egna åsikter utan bara vänder kappan efter vinden. Sån är inte jag, tro mig.

Jag minns känslan vid Sahlins första tal som partiordförande till kongressen som valde henne. Då talade hon varmt om partiets "kärleksfulla kritiker" om behoven av dialog och att förena partiet. Det var ett tal som värmde hela kongresshallen. Vi är ett stort parti, och där ryms många åsikter. Somliga kallar oss för en koalition, och jag är böjd att hålla med ibland. Sahlins installationstal visade att det finns plats för alla.

Avslutningstalet i lördags hörde till en helt annan kategori tal, något som Katrine Kielos uppmärksammar i dagens Aftonblad. Jag delar Kielos analys. Det går inte att skylla ifrån sig.

Är jag besviken? Ja.
Gnällig? Nej.
Jag tillhör inte de som dag ut och dag in vrider mina händer i förtvivlan på bloggen och kräver att "någon" ska ta ansvar, eller att "någon" ska göra något. Det finns tillräckligt många andra som gör det. Ärligt talat, våra s-bloggare har gjort ett kanonjobb i valanalysernas tidevarv, men nu är det dags att lyfta blicken. Vardagspolitiken har inte tagit slut.
Nej, jag ägnar mina dagar åt att bedriva praktisk politik. Vi hanterar statsbudgeten i riksdagen just nu. Där ägnar vi oss åt allt annat än tillbakablickande. Där sker politikutveckling, samtidigt som olyckskorparna påstår att vi ingen politik har. Well, de har fel.

Jag vill helt enkelt bara säga ifrån. Nu får det vara nog. Nu skärper vi oss, samlar oss runt den politik som 1.8 miljoner svenskar röstade på för tre månader sedan och ser till att leverera. Vi styr inte i landet, jag vet. Men i väldigt många kommuner och landsting. Och vi påverkar den politiska debatten i riket. Det vore intressant om vi kunde ägna oss åt en analytisk oppositionsdebatt snarare än en intern debatt framför TV-kamerorna. Folk far illa i det borgerliga Sverige, och om inte vi påtalar det kommer ingen annan att göra det.
Samtidigt som vi bedriver politik ska vi processa fram en ny partiledare, som är villig att leverera politik baserat på den ideologi som vi står för, och som står för det.
Så ser jag på det vi har framför oss.

Pingat på intressant.