Är ni med!?

Idag var det dags för riksdagsårets sista partiledardebatt.

Det var en ren fröjd att sitta i riksdagens kammare och följa den. Något har hänt, något är nytt, och de borgerliga partiledarna var helt oförberedda på vad som skulle ske. Vi från den röd-gröna koalitionen kände dock på oss vad som komma skulle, och vi njöt i fulla drag.

Vad är det som har skett då?
Jo. Vi har börjat "teama" ihop oss. Efter att våra gemensamma arbetsgrupper har jobbat ett tag och börjat hitta fler och fler gemensamma linjer, och efter att vi igår hade vårt första, historiska, gemensamma gruppmöte i riksdagen så känner vi samhörighet.
Samhörighet. Smaka på den...

Borgarna däremot, blir alltmer splittrade och slitna. Att det sammanfaller med att vi enas och stärks, både politiskt och mentalt, gör att skillnaden oss emellan blir ännu tydligare än någonsin tidigare. Till er som är politiskt intresserade (och det torde ju vara de flesta, annars skulle ni knappast följa min blogg) så tipsar jag er verkligen att ta er tid och titta på debatten. Den är förvisso lån, 3 timmar, men åtminstone replikskiftena är väl värda att se om man inte vill se hela debatten. Samtliga borgerliga partiledare stod tama och bleka, med mer eller mindre förvirrade svar. Sahlin, Ohly och Eriksson hade klara besked och tydliga mål. Det var skarpt läge idag, och högern var oförberedd.

Dessutom var vi ledamöter taggade efter gårdagens gruppmöte. När Maud Olofsson som vanligt försökte låta påskina att alla sossar lämnade lokalen när hon skulle prata så kom högljudda protester från de ledamöter som var kvar. Om hon hade tittat efter lite noggrannare så hade hon sett att det var väldigt många borgare som lämnade salen... Men det vill hon nog inte se.
Faktum är, att när Ohly höll sitt anförande hade så gott som samtliga borgerliga ledamöter gått. När Björklund tog replik på Ohly så fick han applåder från en (1) ledamot i kammaren. Resten hade gått. Jag kan förstå varför.
Vi från den röd-gröna sidan satt dock kvar. Vi var taggade, glada och kände att vindarna vände rejält. Vi var många, vi applåderade mycket, och samtliga partiledare från vår sida var väl värda stödet från ledamöterna.

Vilken sida som tog hem debatten idag rådde det ingen tvekan om. Att dagens SCB visar, som 60 andra opinionsundersökningar under mandatperioden också visat, att vi skulle ha tagit hem regeringsmakten om det hade varit val idag - förvånar nog inte någon som följde dagens debatt.

Det är dags för maktskifte i Sverige! Vi är redo! Är ni med?

Läs även andra bloggares åsikter om partiledardebatt, socialdemokrati

Pingat på intressant.

Dagen efter

Första maj verkar ha varit en stor succé i hela landet igår. Så himla skönt. Även om jag inte har trott på den bild som målas upp i media, eftersom den inte stämt överens med de åsikter jag mött bland folk, så var det skönt att få visa upp hur starka vi är - i hela landet!



Som jag skrev innan Första maj, så var jag för egen del lite nervös över hur det skulle gå med talet. Som alltid. Ofta är det lätt att skriva tal där man raljerar över regeringens inkompetens, och framhäver de konkreta förslag som vårt alternativ står för. Det är enkelt - regeringen är en simpel måltavla nu för den typen av tal, och det har också ett visst underhållningsvärde för de som lyssnar. Men, jag gjorde inte det. Mitt tal var av ideologisk natur, och responsen jag fick på det var otroligt. Många sa att det var efterlängtat att prata värderingar istället för budgetsiffror, och en äldre partikamrat sa att han inte hört ett så ideologiskt tal sedan 1980 - och att han hade väntat sedan dess på att vi skulle bli mer idologiska igen. Jag tror att han har helt rätt.



Det är så enkelt att känna vikten av att hela tiden visa att vår praktiska politik är bättre än högerns. Frustrationen över att inte nå ut med våra förslag gör en nästan galen ibland som politiker. Mig i alla fall. Därför har vi en förmåga, vilket är ganska naturligt, att prata siffror och att skälla på regeringen närhelst vi får utrymme. Vad de gör med landet är ju fruktansvärt, och det är klart att vi vill visa att vi ser det.

Problemet blir att vi sällan tar tillfället i akt att berätta att vi har en helt annan syn i grunden. En annan syn på människan. En annan syn på vad som är närande och tärande. En helt annan utgångspunkt i alla våra analyser av skeenden omkring oss. Vi tar för givet, tror jag, att alla vet det.



Men så är ju inte fallet längre. Många har ingen aning om det. När Reinfeldt agiterar som en socialdemokrat, och när varenda politisk reporter sitter i TV-nyheter och morgonsoffor och säger att det inte alls är mycket som skiljer partierna åt längre, så innebär det att ingen vet vad de ideologiska skillnaderna är - om inte vi själva går ut och berättar. Ingen annan kommer att göra det åt oss.



Vi har guldläge nu. Efter ett helt fantastiskt Första majfirande runtom i landet, där tiotusentals människor möttes och pratade om orättvisor och ideologi så är det bara att hålla i. Det är bara att fortsätta diskussionerna, för nu har vi både förutsättningarna och uppmärksamheten. Vi är mitt i en valrörelse just nu, och jag kommer att ta varje tillfälle i akt när jag är ute och pratar om EP-valet att prata om ideologi och människosyn. Jag hoppas - och förutsätter att mina kamrater gör detsamma - för om vi når ut med det budskapet så finns det inte en chans att vi kan förlora något av de förestående tre valen.