Dagen efter

Första maj verkar ha varit en stor succé i hela landet igår. Så himla skönt. Även om jag inte har trott på den bild som målas upp i media, eftersom den inte stämt överens med de åsikter jag mött bland folk, så var det skönt att få visa upp hur starka vi är - i hela landet!



Som jag skrev innan Första maj, så var jag för egen del lite nervös över hur det skulle gå med talet. Som alltid. Ofta är det lätt att skriva tal där man raljerar över regeringens inkompetens, och framhäver de konkreta förslag som vårt alternativ står för. Det är enkelt - regeringen är en simpel måltavla nu för den typen av tal, och det har också ett visst underhållningsvärde för de som lyssnar. Men, jag gjorde inte det. Mitt tal var av ideologisk natur, och responsen jag fick på det var otroligt. Många sa att det var efterlängtat att prata värderingar istället för budgetsiffror, och en äldre partikamrat sa att han inte hört ett så ideologiskt tal sedan 1980 - och att han hade väntat sedan dess på att vi skulle bli mer idologiska igen. Jag tror att han har helt rätt.



Det är så enkelt att känna vikten av att hela tiden visa att vår praktiska politik är bättre än högerns. Frustrationen över att inte nå ut med våra förslag gör en nästan galen ibland som politiker. Mig i alla fall. Därför har vi en förmåga, vilket är ganska naturligt, att prata siffror och att skälla på regeringen närhelst vi får utrymme. Vad de gör med landet är ju fruktansvärt, och det är klart att vi vill visa att vi ser det.

Problemet blir att vi sällan tar tillfället i akt att berätta att vi har en helt annan syn i grunden. En annan syn på människan. En annan syn på vad som är närande och tärande. En helt annan utgångspunkt i alla våra analyser av skeenden omkring oss. Vi tar för givet, tror jag, att alla vet det.



Men så är ju inte fallet längre. Många har ingen aning om det. När Reinfeldt agiterar som en socialdemokrat, och när varenda politisk reporter sitter i TV-nyheter och morgonsoffor och säger att det inte alls är mycket som skiljer partierna åt längre, så innebär det att ingen vet vad de ideologiska skillnaderna är - om inte vi själva går ut och berättar. Ingen annan kommer att göra det åt oss.



Vi har guldläge nu. Efter ett helt fantastiskt Första majfirande runtom i landet, där tiotusentals människor möttes och pratade om orättvisor och ideologi så är det bara att hålla i. Det är bara att fortsätta diskussionerna, för nu har vi både förutsättningarna och uppmärksamheten. Vi är mitt i en valrörelse just nu, och jag kommer att ta varje tillfälle i akt när jag är ute och pratar om EP-valet att prata om ideologi och människosyn. Jag hoppas - och förutsätter att mina kamrater gör detsamma - för om vi når ut med det budskapet så finns det inte en chans att vi kan förlora något av de förestående tre valen.

Allt jag inte kommer att säga

Sitter här kvällen innan första maj och läser mitt tal. Känns som det alltid gör, lite pirr i magen, lite nervös för att det inte ska vara rätt tal för rätt personer. Man vet ju aldrig vilka som kommer eller hur många de är. Det man dock alltid vet är att det är människor som har en syn på världen som i grunden är densamma som min. Och det räcker långt.

Mitt tal i år är väldigt olikt de jag har hållit tidigare. Jag är nämligen en statistiknörd. Jag har väldigt lätt att hamna i fällan där jag måste understryka det jag säger med siffror, för att visa att det inte är något som jag bara står och tycker. I år har jag ett annat upplägg. I mitt tal finns bara en enda siffra. 3. Tre val är det vi har framför oss. Tre val där vi alla måste ut och fotarbeta för att berätta för alla vi möter vilken värdegrund vi står för. Tre val som vart och ett är oerhört viktigt för Sveriges framtid.

I övrigt, inga siffror. Jag berättar inte att det är 148 000 ungdomar som är arbetslösa idag. Jag berättar inte att 130 000 till går ut gymnasiet i sommar och att regeringen inte bryr sig om att de inte har någonstans att gå. Jag berättar inte att 120 000 personer är varslade sen oktober, eller att Volvo Umeverken snart bara har kvar 700 av 2400 anställda. Jag berättar inte att Volvoarbetaren har 54 % i A-kassa och måste sälja sitt hus med förlust för att få hjälp av socialen. Jag berättar inte hur många hundra miljoner landstinget går back med för regeringens politik, eller hur många som måste sägas upp där på grund av den. Jag säger inte hur många miljarder vi la i budget för att förbättra läget för landstingen, kommunerna eller de unga. Jag tänker inte ens berätta att vi egentligen inte har förlorat i en enda opinionsmätning, för att varje gång högern verkat vara större än oss har minst ett av deras småpartier åkt ut ur riksdagen och vi hade fått majoritet ändå. Jag berättar inte hur mycket Anders Borg tjänar på ändrad fastighetsskatt och skattesänkningar för de rika, och inte heller hur mycket min pensionerade mor förlorat på samma politiska beslut.

Däremot tänker jag berätta varför jag är socialdemokrat. Jag tänker berätta varför jag delar den värderingsgrund som de människor i Åsele och Dorotea som kommer och lyssnar på mig har. Jag kommer att berätta vad jag tror på, och allt det som enar oss.
Jag kommer att prata om ideologi.

Jag längtar.